|
Jag har härmed det utsökta nöjet att delge jaktforumet nyheten att jag uppfunnit en ny och synnerligen bekväm jaktform. Med sedvanlig ödmjukhet måste jag dock omgående tillstå att upptäckten mer tillkommit av en slump än av innovativ kraft, vilket inte hindrar att den redan testats med gott resultat; d.v.s. fällt vilt. Villebrådet ifråga är hare, vilket skänker mig extra tillfredsställelse då mina vältrimmade känselspröt understundom uppfattat signaler av tveksamhet från jaktkompisarna inför hur jakten på detta villebråd hittills bedrivits av min lata stövare.
Nåväl, till saken. Man införskaffar en apporterande harkatt, vilket jag således gjort. Väsentligt härvidlag är att katten uppfostras att apportera viltet med försiktighet, så att man sedan själv kan ta åt sig äran av att ha fällt haren. Däremot slipper man tjafs om rådjursrenhet m.fl. oväsentligheter, av det enkla skälet att klövdjur ät väl tunga för en jaktkatt att släpa på. När katten sedan väl fullgjort sitt värv och varit ute och apporterat en hare – i testfallet en liten en, blott två veckor gammal, men ändå… - lirkar man försiktigt ut villebrådet ur apportörens käftar, och sätter sig i TV-soffan med villebrådet i knät – tillsammans med en överförtjust dotter i yngre tonåren – och gullar med villebrådet. Samt, om det är så litet som i testfallet, försöker peta i det litet mjölk så att det ska växa till sig.
Därpå hemfaller man bekvämt tillbakalutad i soffan åt TV-tittande, och faller således strax tillsammans med tonårsdottern i rofylld sömn. Lagom till utbrottet av myrornas krig sträcker man lättjefullt gäspande på sig, och jakten är över. Kan det bli bekvämare än så? Man får visserligen leta litet efter viltet – det är man ju vana vid – men när man väl orkar resa på sig ligger det där i soffan, en smula tillplattat, just precis på den plats i soffan dit man makat sig i sömnen.
Jaktmetoden har någon enstaka barnsjukdom som måste finslipas, det ska erkännas. Möjligen skall t.ex. tonårsdöttrar förhindras att delta i jakten, eftersom deras hjärtskärande gråt över att pappa suttit ihjäl en gullig harunge stör den vidare nattsömnen. Men väl utvecklad borde den i effektivitet klart överglänsa drevjakt med överviktiga och lättjefulla stövare.
Nej, nu måste jag tvingad av dottern leta efter en skokartong och en spade.
Hej då / Pelle
Jag har härmed det utsökta nöjet att delge jaktforumet nyheten att jag uppfunnit en ny och synnerligen bekväm jaktform. Med sedvanlig ödmjukhet måste jag dock omgående tillstå att upptäckten mer tillkommit av en slump än av innovativ kraft, vilket inte hindrar att den redan testats med gott resultat; d.v.s. fällt vilt. Villebrådet ifråga är hare, vilket skänker mig extra tillfredsställelse då mina vältrimmade känselspröt understundom uppfattat signaler av tveksamhet från jaktkompisarna inför hur jakten på detta villebråd hittills bedrivits av min lata stövare.
Nåväl, till saken. Man införskaffar en apporterande harkatt, vilket jag således gjort. Väsentligt härvidlag är att katten uppfostras att apportera viltet med försiktighet, så att man sedan själv kan ta åt sig äran av att ha fällt haren. Däremot slipper man tjafs om rådjursrenhet m.fl. oväsentligheter, av det enkla skälet att klövdjur ät väl tunga för en jaktkatt att släpa på. När katten sedan väl fullgjort sitt värv och varit ute och apporterat en hare – i testfallet en liten en, blott två veckor gammal, men ändå… - lirkar man försiktigt ut villebrådet ur apportörens käftar, och sätter sig i TV-soffan med villebrådet i knät – tillsammans med en överförtjust dotter i yngre tonåren – och gullar med villebrådet. Samt, om det är så litet som i testfallet, försöker peta i det litet mjölk så att det ska växa till sig.
Därpå hemfaller man bekvämt tillbakalutad i soffan åt TV-tittande, och faller således strax tillsammans med tonårsdottern i rofylld sömn. Lagom till utbrottet av myrornas krig sträcker man lättjefullt gäspande på sig, och jakten är över. Kan det bli bekvämare än så? Man får visserligen leta litet efter viltet – det är man ju vana vid - men när man väl orkar resa på sig ligger det där i soffan, en smula tillplattat, just precis på den plats i soffan dit man makat sig i sömnen.
Jaktmetoden har någon enstaka barnsjukdom som måste finslipas, det ska erkännas. Möjligen skall t.ex. tonårsdöttrar förhindras att delta i jakten, eftersom deras hjärtskärande gråt över att pappa suttit ihjäl en gullig harunge stör den vidare nattsömnen. Men väl utvecklad borde den i effektivitet klart överglänsa drevjakt med överviktiga och lättjefulla stövare.
Nej, nu måste jag tvingad av dottern leta efter en skokartong och en spade.
Hej då / Pelle
|